Rubriken kan låta hård och en aning känslokall när man plötsligt befinner sig i en storm av motsägelsefulla känslor. En separation kan vara nog så jobbig att hantera om den kommer plötslig. Men att ovanpå det behöva finna styrka och balans för den fortsatta rätten till ens barn kan kännas övermäktigt. En vårdnadstvist tär på hjärtat även hos de starkaste av individer.
Nätet är fullt av texter om separationer och vårdnadstvister. Allt från juridiska råd till självutlämnande biografier som många gånger är vinklade i könsperspektiv och skrivna i ett uppskruvat affektivt tillstånd.
Jag är här för att tala om att det finns liv efter tumultet, ljus efter mörkret. Hur fort det tar beror på olika saker såsom din hälsa, socialt stöd och din "jävlar anamma".
Det finns inget (hälsosamt) sätt att gå runt smärtan eller sorgen och det bör man nog heller inte göra om man värnar om sin framtida mentala hälsa. Däremot finns det saker man kan göra som påskyndar eller minskar ångest och oro när det blåser som värst och känslorna är överallt.
Acceptera läget för vad det är - Omfamna mörkret
Lättare sagt än gjort för många. Att nå verklig insikt är ibland detsamma som acceptera smärta och förlust och ingen vill kännas vid dessa saker, därför kan det ta längre tid för personer som lever på falska förhoppningar eller som målar upp en mindre korrekt bild av läget. Låt dig själv ramla, det är ibland nödvändigt för att gå vidare. Först när jag accepterade min förlust och sorg fick jag verklig makt över mitt liv.
Naturligtvis inser jag att dessa råd inte är universiella. Människor har olika motståndskraft mot livskritiska händelser. Vissa människor föds helt enkelt med bättre förutsättningar att inför sig själva förklara kaos i världen och rationalisera händelser (coping strategier) än andra. Men sminka inte grisen, ta förlusten och smärtan för vad den är. Den verkliga resan börjar först då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar