Ett välbehövligt avbrott från den stränga vinterkylan i Sverige och löptränar istället i St Augustine Florida (barfota) på den mils-långa vita stranden i 24 grader.
lördag
Alternativ träning
Har mina barn hos mig denna helg och då funkar det ju inte att stocka iväg på en löprunda. Istället blir det att packa ner matsäck och dra iväg till Sidsjöns friluftsområde för en hel-dag i pulkabacken. Tänkte avsluta det hela med att dra dem runt den 3km slingan på snowracern, det bör ju vara lite pulshöjande ;)
torsdag
12K innan frukost
Härligt, en löprunda på 12k (1h:04m:34S) innan frukost
Nu kan ingen kräva ngt mer av mig resten av veckan ;-)
onsdag
HURRA - MÅLVIKTEN ÄR NÅDD
Vågen visade idag 84 kg
Nu väger jag lika mycket som jag gjorde våren 2006
Allt som krävdes var att sätta den ena foten framför den andre ett par ggr ;-)
Reality of Running
Löpning kan vara en fantastisk metafor för livet i övrigt, men löpningen kan även spegla den successiva läkningen eller utvecklingen i övrigt. Jag tänker inte enbart på snabbare kilometer tider eller ökande distanser eller annan data som framgår på löp-klockan. Igår kväll, under mitt egna löppass tänkte jag på saker som ofta faller i glömska när man utvecklar sin löpning, men som även påverkar det övriga livet.
Förmågan att acceptera svackor under ett längre löppass. Vissa gånger finns inte farten där helt enkelt, man får kämpa för att trycka fram ett acceptabelt tempo ur kroppen. Motoriken och rytmen är obefintlig och ibland känner jag att hela kroppen springer olika pass och spretar åt olika håll. Väder, vind och mörker gör sitt bästa för att nöta ner motivationen och ibland springer jag utan motivation.
Ibland gör det ont, tar emot och jag funderar på att stanna vid nästa busshållsplats och hoppa på bussen hem istället. Men jag upptäcker att jag springer förbi busshållsplats efter busshållsplats, att något inom mig vägrar lyssna på alla självbesegrande tankar.
Att inte ge vika för lättja, ursäkter och måttlig smärta och bekvämlighet kan inte mätas på en pulsklocka. Att trycka igenom och förbi, pass efter pass är den största förändringen som jag uppnått genom löpningen. Jag hör fortfarande röster av bekvämlighet dagligen, som tycker att jag ska ta det lugnt istället för att pressa mig, men jag väljer att INTE lyssna helt enkelt.
Förmågan att acceptera svackor under ett längre löppass. Vissa gånger finns inte farten där helt enkelt, man får kämpa för att trycka fram ett acceptabelt tempo ur kroppen. Motoriken och rytmen är obefintlig och ibland känner jag att hela kroppen springer olika pass och spretar åt olika håll. Väder, vind och mörker gör sitt bästa för att nöta ner motivationen och ibland springer jag utan motivation.
Ibland gör det ont, tar emot och jag funderar på att stanna vid nästa busshållsplats och hoppa på bussen hem istället. Men jag upptäcker att jag springer förbi busshållsplats efter busshållsplats, att något inom mig vägrar lyssna på alla självbesegrande tankar.
Att inte ge vika för lättja, ursäkter och måttlig smärta och bekvämlighet kan inte mätas på en pulsklocka. Att trycka igenom och förbi, pass efter pass är den största förändringen som jag uppnått genom löpningen. Jag hör fortfarande röster av bekvämlighet dagligen, som tycker att jag ska ta det lugnt istället för att pressa mig, men jag väljer att INTE lyssna helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)