Jag testade ikväll att springa på löpband för första gången på 9 månader. Jag sprang totalt 7km och kände av varenda ambulerande centimeter av passet.
Fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt...
Det var minst 24 grader men kändes som 30 då alla löpband var uppställda med minsta möjliga marginal emellan och kroppsvärmen från alla motionärer bildade ett växthusklimat av sällan upplevd slag. Brutalt! Jag har aldrig vätskeband på utomhuspass, men ikväll fyllde jag på flaskan 2 ggr. Svetten flödade och ändå sprang jag i shorts.
Relationen mellan mig och löpbandet är osynkroniserat och jag asvkyr att det är maskinen som sätter tempot och inte jag, samt den eviga fördröjningen när man justerar farten. Nedslaget av fötterna som bromsar upp bandet i en milisekund och känslan av bakefyllebalans gör sig påmind. Jag kan ju det här med löpning tänker jag, medan jag kämpar för att stå upprätt.
Jag får ingen känsla för farten eller distansen och blir lika förvånad efter varje kvart då jag blänger åt höger och vänster och ser att samma damer är axel i axel med mig fastän de går (FAAN, öka tänker jag till mig själv).
Det mest knäckande för mig med att springa inomhus var att stirra in i ett fönster när det är kolsvart utomhus och ljuset från gymet reflekterar så allt jag ser är gymets golv från en konstig spegelvänd position. Inga fåglar, ingen vind som smeker min kind eller arga bilister eller hälsande cyklister.
Nej till löpband, nej till löpband inge mera...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar