Ibland springer jag när jag egentligen inte borde för att det är det enda som hjälper!
Har man hållit på med löpning under en längre period så kommer det tillfällen där man egentligen inte borde springa, regn som leder till åska, snuva och trötthet som leder till förkylning, eller ett smärtande knä som skadas. Gränsen mellan engagerad och besatt är hårfin.
För min del är behovet av löpning som allra störst när livet är som mörkast, när stressen är all-omfattande och migränen är nära. Genom att snöra på mig skorna, försöker jag återta kontrollen över mitt välbefinnande. När de själv-besegrande tankarna överröstar allt annat känner jag instinktivt att det är akut att ge sig ut på en längre runda.
Löpningen blir ett tillfälligt andningshål, en frizon från vardagens alla krav. En möjlighet att samla sig och gruppera om tankarna och känslorna. Problem som under dagen verkar vara olösliga arbetas omedvetet medan sulorna dundrar i backen och många gånger hittar man nya lösningar eller en acceptans att saker inte går att förändra som man önskar, men löpningen bidrar till att acceptera förluster på ett mer positivt sätt, utan att känna att ridån faller ner framför ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar