Kvintessensen över min livslista över saker att göra innan jag dör innefattar bland annat att genomföra ett maratonlopp och hoppa ur ett flygplan. För mer än 10 år sedan kastade jag mig ur ett flygplan för första gången och det var en härlig rush, men inget som har haft någon avgörande betydelse i mitt liv efteråt, inte som jag kan komma på. Jag tänker sällan på det.
Efter jag genomfört min första mil i början på 2012 var effekten efteråt potent och det har förändrat mitt liv och blivit en viktig del av mitt vardagliga liv.Jag är inte ensam om att känna såhär och kanske är det just det som skapar sådana djupa band bland löpare?
Därför fortsätter sporten att växa så enormt mycket i populäritet. Upptäckten att man oavsett ålder, kön eller bakgrund kan bli en utövare av löpning till skillnad från många andra sporter där man efter sin "peak" förvandlas från utövare till åskådare resten av sitt liv. Jag älskar att titta på OS framför teven som många andra. Men känslan att göra det efter ett fiktivt asfaltslopp i betongdjungeln eller ett avkopplade återhämntningspass i skogen är ännu bättre. Om jag var tvungen att ge upp någon av dem så skulle valet vara självklart.
Vi kommer alla att uppnå olika resultat som löpare, men tillskillnad från andra idrotter så verkar det inte hindra löpare från olika skikt att samtala och byta tankar och tips med varandra gällande sporten som väl fått fäste aldrig släpper en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar