The STRUGGLES in Running mirror Life's

Det är hög tid att gå tillbaka till frågan som är grunden till varför jag bloggar om löpning. Efter en mödosam separation där jag knappt orkade möta min egen spegelbild vid samma tidpunkt förra året, har löpningen varit en stig genom en dalgång av mörker. Något som skulle stärka mig, ett mål mot att finna mig själv igen. 

Har det hjälpt? - Mitt svar är både ja och nej. Genom löpningen har jag hittat en inneboende styrka hos mig själv som strålar ut i mitt vardagliga liv. Under ett längre pass för en tid sedan började jag under  de sista kilometrarna att mentalt tvivla och ge upp. Jag kom till en punkt där jag helt enkelt inte kunde fortsätta. Kroppen stängdes ner, jag kände mig sjuk och illamående. Jag ville stanna och rulla ihop mig i  fosterställning och ta en tupplur i regnet längs vägkanten. Jag hörde mig själv säga, "herregud". 

Hur skulle jag klara det? Hur skulle jag avsluta rundan? Hur? 5 kilometer kvar! Det kändes lika hopplöst och långt som att ta sig till månen, det kändes som en oändligt lång tid. Uppförsbackarna, även de mindre började kännas som alperna. Med 2 kilometer kvar kändes det som jag inte hade kontroll längre,  jag såg omgivningen genom en smärtsam dimma.

Sista kilometern började tankarna komma tillbaka i huvudet som röster jag kunde tolka. "En fot framför den andra". Sakta började modet och inspirationen skölja över mig igen och tempot ökade något. 

Väl i mål hade jag slutat springa och kroppen värkte överallt, höfterna, vristerna, fötterna, vaderna och låren. Men jag var lycklig!

Genom löpningen har jag hittat en väg framåt och upptäckt vad jag är gjord av, vilket skänker ett lugn och harmoni i nuet. Jag vet att jag kan fortsätta och inte ge upp när det är som allra jobbigast och det är något jag alltid bär med mig.